Här började allting, välkommen till Quake.

Jag tillhör den skara gamers som inte föddes med Internet som en självklar komponent i spelupplevelsen. Vi växte upp med 8-bitars pixelmustascher och tvåkanaligt ljud. För oss var tanken på att spela med folk från hela världen, utan att behöva lämna soffan, helt otänkbar under större delen av vår barndom och tidiga tonår. Men så under mitten av min högstadietid skaffade skolan ett 28.8-modem, och världen skulle aldrig bli sig lik. Visst, vi hade spelat DOOM 2 via nollmodem (en kabel som anslöts till datorns com-port) men storslagna bataljer med gamers från jordens alla hörn fanns liksom inte med i bilden.

Den ledande utvecklaren inom first person shooter-genren på den tiden hette id-software, fan, det var den enda utvecklaren. Någonstans runt den andra halvan av min skoltid så släppte dom något som aldrig tidigare skådats, ett spel som byggde helt på 3D-grafik, ett spel som lade grunden för alla framtida deathmatches oavsett plattform. Spelet hette Quake. Vi hade aldrig tidigare sett något liknande, där och då föddes Internet-gaming på allvar. Det var the Big bang liksom. Inte nog med att grafiken var fantastisk, speciellt med de nya komponenterna som började dyka upp på hårdvarumarknaden, för första gången navigerade man ett shooter-spel med musen! Ja, barn, det är sant, det fanns en tid då vi spelade first person med endast tangentbordet som hjälpmedel. Att soundtracket var producerat av Trent Reznor gjorde inte saken sämre, han fick en homage tillägnad sig i form av NiN-loggan på ammunitionen till spikpistolen. Helt plötsligt kunde man med millimeterprecision fyra av raketer och hagelsvärmar mot sina motståndare och uttrycket professionella spelare var ett faktum. Allting började med Quake, capture the flag, deathmatch, klaner, Gamespy, tidningen PC-Gamer (nåja, nästan iaf.) och föräldrar som blir ruinerade av skyhöga telefonräkningar. Jag kommer så väl ihåg hur man la en kudde över modemet, för att försöka dämpa det förfärliga ljudet vid uppkoppling, när man hade smugit in i datorrummet på natten för att lira.
(more…)

Här är en snabb guide för dig som har fått RRoF. Den innehåller lite tips och trix för dig som inte orkar lyssna så noga på supportmänniskor och inte orkar läsa igenom jobbiga avtalstexter, men ändå vill ha tillbaka din 360 så snabbt som möjligt. Guiden är också för dig vars 360 fortfarande fungerar. Mest som en mental förberedelse för det ofrånkomliga.

1. Behåll lugnet.
Ilskan som infinner sig när du först ser de tre röda lamporna måste kontrolleras. Det är inte värt att något mer går sönder på kuppen. Kontrollera att det inte bara är glapp i den stora klumpen som sitter mellan strömsladden och Xboxen. Se till att lampan till klumpen lyser grön när du sätter på konsolen. Gör den det är det inte fel på strömtillförseln. Blinkar det tre röda lampor och lyser en grön i mitten på din Xbox är du helt körd. När du ändå ligger bland alla sladdar så skriver du ner serienummret du finner på baksidan av din maskin.

2. Ring Mircrosoft supporten.

Ring 020 79 11 33 (+46 858536524 från mobiltelefon).
Tryck först 1 på och sedan 2 på telefonen direkt. Då slipper du lyssna på irriterande röstinspelningar som presenterar dina val och du hamnar direkt på hårdvarusupporten. När du väl kommer fram berättar du om dina problem och ger personen i luren ditt Xbox-serienummer. Supporten tar dina adressuppgifter och säger att det kommer skickas ett mail till dig inom 48 timmar från företaget som skall hämta boxen. Du blir antagligen upprörd eftersom 48 timmar är lång tid. Men detta är något som du inte kan påverka, så spara din energi. (Det är företaget som hämtar boxarna som står nämligen mailet).

Skriv ner ditt ärendenummer.. Det kommer behövas när något oundvikligen blir fel med din leverans, hämtning eller reparation.

3. Packa in din xbox

Packa din Xbox i en kartong som är fri från andra adresslappar och följesedlar. Endast själva Xboxen skall packas in. Ej sladdar, spel eller hårddisk. Skriv ut etiketten som du fått på din mail och lägg en i en plastficka för följesedlar. Om du ej har en plastficka går det lika bra att tejpa fast etiketten. Se till att du tejpar över hela etiketten och inte bara dess sidor. Se även till att du vikt etiketten på sådant sätt att all information är synlig.

* I informationen jag fick stod det att jag skulle få en kartong tillsänt min adress. Den såg jag inte röken av, så jag antar att det är effektivast att ta saken i egna händer

4. Beställ Hämtning.

I mailet med hämtningsinformationen från Microsoft finns även det numret du skall ringa för hämtning. När du beställer hämtning bör du ha trackingnummret till hands. Det finner du på etiketten du tejpat fast på paketet. Om du är borta från hemmet större delen av dagarna är tipset att beställa hämtning hos någon annan som är hemma oftare. Lämna paketet hos din mormor och be henne lämna det till den som ska hämta upp det. Microsoft har ändå din returadress i vilket fall.

5. Vänta.

Saker att göra medan du väntar på att din Xbox 360 är på reparation:

* Läs en bok
* Njut av våren
* Följ din xbox genom reparationsprocessen på Xbox.com.
* Spela på din Wii eller PS3:a
* Läs Spelbloggen.net

Nostalgi och återblickar
Det skall sägas direkt, jag har nött Ninja Gaiden så mycket det bara gick. Inte sedan Tekken 3 har jag lagt ner så mycket timmar på ett spel. Jag har spelat det i omgångar från att det släpptes och det gick så långt att den där speciella känslan infann sig. Ni vet den där automatiken, en form av total avslappning. Du och spelet är ett, du behöver inte tänka, dina fingrar gör allt. Det är bara med vissa spel ett sådant tillstånd kan uppnås och Ninja Gaiden är ett perfekt exempel. För när allt kommer omkring så är kärnan i spelet rakbladsvass och skoningslös fighting som kräver sitt av även den vana spelaren.

Alla seriösa gamers borde vid det här laget känna till Ninja Gaiden till Xbox. Det handlar om en fristående uppföljare på den klassiska spelserien till NES som fick det lite nördiga namnet Shadow Warrior här i Europa eftersom moralpaniken rådde och ordet ”Ninja” utan tvekan kunde göra barn till massmördare krypandes på hustak med fickorna fulla av hemmagjorda kaststjärnor. När Tecmos undergrupp Team Ninja, ledda av den notoriskt kaxiga Tomonobu Itagaki, över ett decennium efter NES-releasen bestämde sig för att blåsa liv i Ryu Hayabusa och Ninja Gaiden så hade dom en tydlig målsättning: det hårdaste och bästa actionspelet någonsin.

Ninja Gaiden slog ner som en bomb och håvade in utmärkelser och lovord från både konsumenter och spelpressen. Det mesta var helt perfekt. Ytan slår än idag vissa av de spel som släpps till nästa generations konsoler, storyn var gripande och spännande samtidigt som den undvek att bli sådär överambitiös som det lätt kan bli i ett spel. Sist men inte minst så skapade Itagaki och hans team en vansinnigt kompromisslös spelkontroll och en löjligt väloljad stridsdynamik. I det här spelet kunde du inte bara sätta dig ner och spela igenom ett par banor hos en polare. Inte en chans. Du skulle inte ens ha klarat dig förbi den första bosskonfrontationen. Här handlade det om att finslipa det ytterst tighta, fartfyllda och potenta stridssystemet till det yttersta. Och det tog tid. Men när det sedan satt i ryggmärgen så var det en ren fröjd att hugga och skära sig igenom en grymt snygg och genuint intressant spelvärld. Jag håller än idag originalspelet som en utav de riktigt, riktigt stora spelupplevelserna i mitt liv. Lätt uppe på topplaceringarna bland spel som Super Mario Bros 3, A Link To The Past, Silent Hill 2, Metal Gear Solid och Street Fighter 2.

Något gammalt, något nytt
Ninja Gaiden Black släpptes under slutet av 2005 och skulle kunna beskrivas som en polering av originalspelet tillsammans med inslag från Hurricane pack, som var en expansion exklusiv för Live. Varför det har tagit så lång tid för mig, som verkligen avgudar originalet, att skaffa mig Black vet jag inte riktigt. Jag antar att det är snålheten som bedragit visheten. Hur mycket nytt kunde det egentligen finnas i den här utgåvan? Så när hela spelet nu finns tillgängligt för nedladdning på Live så finns det inget att skylla på längre. Det är dags att fatta svärdet, värma upp fingrarna och börja kötta sig fram genom det Vigoorianska riket.

Dom första tio timmarna är lite utav en besvikelse. För spelet har blivit enklare. Riktigt svettiga etapper som för alltid finns med mig är nu ersatta av fler savepoints, mindre antal fiender och framför allt så saknas vissa utav de tuffare monstren. Det fanns tidigare två sorters gamers, dom som hade bemästrat Ninja Gaiden och dom som skrikandes ”Jävla skitspel!” hade börjat gråta av frustration och sålt spelet efter en vecka. Jag var stolt över att tillhöra den först nämnda skaran. Så när Team Ninja nu har tweakat ner svårighetsgraden lite så är det inte utan att jag känner mig en aning förrådd! Ok, dom har slängt in ett nytt vapen att leka med, Luna, en klassisk rundstav som efter några uppgraderingar är riktigt spektakulär. Men när nyhetens behag har avtagit så återgår man till de mer bekanta verktygen som True Dragon Sword och Unlabored Flawlessness.

Men till min stora förtjusning så upptäcker jag att det öppnas två nya svårighetsgrader så fort spelet är avklarat. Very Hard och Master Ninja är, precis som namnen antyder, riktigt bitiga även för erfarna ninjor. Det är fler och svårare motståndare redan från de första nivåerna och här får jag ligga på min fulla potential hela tiden för att avancera. Nya fiender presenteras också, bla. jättarna som syns i bilden ovan. Det finns faktiskt en tredje svårighetsgrad också som endast kan väljas om man dör tre gånger i rad under den första nivån, det gäller dock inte om du kör Very Hard eller Master Ninja. Med det förnedrande namnet Ninja Dog är det här fribiljetten för dom som inte pallade med Ninja Gaiden när det släpptes. Du blir längs spelet matad med powerups och livgivande ris av den tidigare väldigt anonyma Ayane. Mesigt för hardcore-spelare men i ärlighetens namn ett bra initiativ då det medför att fler människor får en chans att njuta av spelet. Varje avklarad svårighetsgrad ger dig tillgång till en ny dräkt, den från Hurricane pack som påminner om dräkten som cyborgninjan har i Metal Gear, dräkten som liknar Shredder från Turtles (komplett med plasmasvärd) och så vidare.

Brutala Uppdrag
När spelet är avklarat så öppnar sig den verkliga gottepåsen; Mission Mode. Det här är Ninja Gaiden i dess renaste form och det är just därför det blir så bra. All problemlösning är bortblåst, det finns bara en liten yta att röra sig på och så finns det fiender. Tonvis med fiender. I princip så går det ut på att avrätta alla antagonister eller en boss. Thats it. Men som spelare har du ett väldigt begränsat antal powerups och en för varje level unik uppsättning vapen. Här betalar de tolvundra microsoftpoängen igen sig, flera gånger om. Jag har aldrig upplevt en så krävande spelsituation, det är så mycket fiender och så små marginaler, det finns absolut inget utrymme för misstag. Då dör du, direkt. Finito liksom. Det är ett smart drag av Team Ninja att begränsa vilken typ av vapen man får välja mellan i varje uppdrag för det tvingar spelaren att behärska alla de olika teknikerna som respektive vapen erbjuder. Personligen har jag upptäckt en ny bit kallt stål, Kitetsu, som jag tidigare avfärdat som ett skitsvärd men som visade sig vara väldigt effektivt eftersom det har förmågan att suga livet ur mina fiender och ge det tillbaks till mig. Även de tyngre pjäserna som tvåhandssvärdet Dabilharo och Rachel’s War Hammer är grymma vapen som kommer väl till hands när man möts av många stora fiender samtidigt.

Alla miljöer från spelets kampanj betas av och efter ett tag så konfronteras man som sagt även med bossarna men den här gången väller det samtidigt in vanliga fiender i takt med att du nöter på bossens livmätare. Om du inte har spelat Ninja Gaiden tidigare så är Mission Mode bara att glömma till att börja med. För det är sjukt svårt. Ni som har svårt för nederlag i spelsammanhang bör aldrig ens prova på det. Det tog mig timmar att klara av ett enda utav de svårare uppdragen men samtidigt så är kicken som kommer när man väl, efter snudd på galenskap och förtvivlan, klarar ett riktigt as-svårt åbäke till scenario så pass beroendeframkallande att man utan att tveka ger sig i kasst med nästa. Det finns totalt 50 stycken sådana här uppdrag och när du har klarat av alla så kan jag med lätthet säga att du knappast lär stöta på en mer utmattande spelupplevelse på mycket länge, kanske aldrig.

Även solen har sina fläckar
Inget spel är perfekt och det gäller även Ninja Gaiden. Redan när originalet släpptes så var de dåliga kameravinklarna och manövreringen av betraktningsvinkeln något som irriterade många. Istället för att fritt kunna styra kameran med höger spak på kontrollen så byts kameravinkeln istället till förstaperson och det är rätt kasst. Det hade varit bättre att ha den mer traditionella modellen som förekommer i många, sämre, tredjeperson-spel. En annan sak som är illa genomtänkt är att kameran inte följer med Ryu när han per automatik låser sig på en fiende. Det resulterar i att när man tror att det är målet framför sig som man skall börja hugga loss på så börjar vår hjälte gå lös på en annan fiende som befann sig närmare, men utanför betraktningsvinkeln. Lösningen som Team Ninja har valt är att kameran centreras bakom Ryu vid ett tryck på bakre höger pekfinger-knapp, det fungerar relativt bra när man väl har kommit underfund med den något okonventionella metoden men det finns som sagt smartare och väl beprövade lösningar som funkar bättre. Det är också lite tråkigt att inga nya miljöer presenteras under Mission Mode, det hade förhöjt den redan maxade spelupplevelsen ännu mer.

Men allt det här är i sammanhanget petitesser som inte på något vis förstör spelets fruktansvärt genomarbetade helhet. Ninja Gaiden Black är mycket, mycket mer än ett försök att mjölka pengar ur ett framgångsrikt spel. Det är en uppgradering och en finslipning av ett redan sylvasst mästerverk som alla med en Xbox 360 och ett bredband omedelbart bör ladda hem. Det spelar ingen roll om du som jag redan har spelat igenom originalet flera gånger, Ninja Gaiden Black är helt enkelt det bästa actionspelet som någonsin producerats och en tidlös klassiker. Snart kommer del två i serien och då kommer vi återigen att bli knockade men till dess så slipar jag mina skills i Mission Mode och känner mig som en äkta ninja, varje grabbs dröm…

BETYG
9,5/10

Pris: 1200 MS points
Storlek: ca. 5,36 gb
Release: Ute nu!

Jag spelade igenom ‘The Darkness’ för första gången härom dagen och blev helt tagen av spelets fantastiska produktion och genomgående kvalité.

Sedan tänkte jag på ett av förra årets mest prisade spel; ‘Bioshock’ och kom ganska omgående på hur mycket bättre ‘The Darkness’ varit på alla punkter. Och det är väl nu någonstans som alla spelnördar biter sig i läppen och i panik drar muspekaren mot krysset i hörnet, men läs för all del färdigt små vänner så förstår ni snart min poäng.

Vi tar det från början, ‘The Darkness’ och ‘Bioshock’ är ganska lika spel i grunden, båda spelen är första persons skjutare, båda spelen är story drivna, och båda spelen använder sig av 2 typer av attack-system (man har fler möjligheter att anfalla utöver vanliga skjutvapen), i form av ‘Bioshocks’ “plasmider” och ‘The Darkness’ “Darkness-krafter”.

Ström-plasmiden (Bioshock)

Två huggormar samt Goblin med borr (The Darkness)

Men varför är ‘The Darkness’ ett bättre spel då?

Vi börjar med Huvudpersonerna:

I ‘The Darkness’ spelar man som Jackie Estacado, en karismatisk anti-hjälte som precis fyllt 21 år. Han klär sig i helsvart och drar sig inte för att iskallt släppa den ena hårda kommentaren efter den andra. Jackies karaktär är oerhört välskriven och genomtänkt och han växer genom hela spelet.

I ‘Bioshock’ spelar man som en anonym marionettdocka som inte säger någonting utan bara “kör på” genom hela spelet, även efter spelets oerhört uppenbara stora twist fortsätter huvudpersonen bara att “vara”.

Nu säger vissa säkert att “det hör till storyn” att karaktären ska vara anonym och att ‘The Darkness’ faktiskt är en serietidning från början och att det därav redan finns en mer genomtänkt huvudperson.

Jag köper inte det där, varför inte bygga på Bioshocks huvudperson mer? Varför inte ge han några repliker eller åtminstånde ägna mer än 2 minuter speltid till hans bakgrund? Jag tycker det är rätt fattigt.

Storyn då?

Här ligger båda spelen mycket mer jämt. I ‘The Darkness’ spelar man å ena sidan Jackies kamp för överlevnad från New York mafians överhuvud och tidigare arbetsgivare Paulie, samt en kamp mot “The Darkness” kraften som Jackie besitter och som hela tiden försöker ta kontrollen över Jackie’s själ och vilja. Det är snäv balansgång som knyts ihop oerhört snyggt i spelets sista minuter.

Åk kollektivt… (the Darkness)

I ‘Bioshock’ spelar man som en anonym person som hamnar i en galen vetenskapsmans undervattensstad, staden heter Rapture och vetenskapsmannen heter Andrew Ryan.

I spelets inledning, på väg ner mot staden på bottnen, ser man en stor skylt där det står “No gods or kings. Only Man” och det är rätt passande slogan, då samhället i Rapture är extrem-kapitalistiskt. Det är den extrem-kapitalismen som har blivit stadens fall, man har börjat sälja genetiska uppgraderingar av människokroppen även kallade “plasmider” i Rapture. Plasmiderna är dock beroendeframkallande, vilket har fått människor i staden att bete sig mer eller mindre som rovdjur.

Propaganda (Bioshock)

Personen man spelar hamnar mitt i detta helvete och försöker där undsätta en familj i staden. Under spelets gång stöter man på både galna vetenskapsmän och galna konstnärer och t.om stadens grundare Andrew Ryan, allt i en estetik som andas 60-tal.

Jag tröttnade dock på ‘Bioshocks’ story då den aldrig utvecklades i den takt jag hade önskat, förvisso finns det ett överflöd av information man kan samla på sig om staden och historier om människornas öden i den kalabalik som utbröt när “genetiken” släpptes lös på marknaden. Det får dock aldrig samma slagkraft och blir inte lika närgånget som när man direkt pratar med folk i New Yorks tunnelbana i ‘The Darkness’.

Staden i havet (Bioshock)

Hur är det då med spelbarheten?

Det är här som ‘The Darkness’ plockar hem mest poäng. Du kan välja att ha ihjäl folk genom att antigen stå i skuggorna och använda dina mörka krafter eller att bara gå lös med handelsvapen och hagelbössor. Det är en skön balans och det enda som egentligen stör flytet i spelet är att man mer än ofta ägnar tid åt att ta sönder glödlampor för att skapa mörker. Actionsegmenten varvas med lugna delar då man vandrar i tunnelbanan och bekantar sig med människor som på ett eller annat sätt behöver din hjälp. Dialogerna är ytterst välksrivna och känns väldigt naturliga. Sidouppdragen är många och välgjorda.

I ‘Bioshock’ gäller det istället att ta sig igenom bana efter bana letandes plasmider och checkpoints. Man kan använda sig av en mängd olika plasmider, men när nyhetens behag har lagt sig faller man mer än ofta tillbaka på gamla beprövade taktiker som man vet fungerar t.ex att först skjuta ström på en fiende för att få denne ur spel för att sedan lägga en salva kulor eller springa fram och slå ner offret (det senare är det vanligare då ammunition är sällsynt). Det finns inget som heter sidouppdrag utan det gäller att klara dina upgifter på varje bana för att sen köra vidare till nästa. Alltså “lather, rinse, repeat”. Den bästa delen i ‘Bioshock’ är banan som utspelar sig i “Fort frollic” där en galen konstnär offrar människor för konsten. Efter det går spelet bara utför och slutar med den mest löjliga slutbossen i mannaminne.

Så varför är då ‘the Darkness’ ett bättre spel?
Spelet bjuder på en mer interaktiv miljö, manuset är mer välskrivet, musiken är skitbra och storyn är framförallt mer involverande. Du är fast i spelet redan efter öppningsekvensen och när Jackie några timmar senare tar självmord och hamnar i en skruvad version av första världskrigets skyttegravar går ‘the Darkness’ från att vara ett bra spel till ett fantastiskt.

Ingenmansland (The Darkness)

Nu skriver jag inte att ‘Bioshock’ är ett dåligt spel här, jag skriver dock att ‘The Darkness’ är ett bättre sådant, så bespara mig er hetsjakt. Så nu mina vänner, nu kan ni trycka på krysset i hörnet.