Här började allting, välkommen till Quake.

Jag tillhör den skara gamers som inte föddes med Internet som en självklar komponent i spelupplevelsen. Vi växte upp med 8-bitars pixelmustascher och tvåkanaligt ljud. För oss var tanken på att spela med folk från hela världen, utan att behöva lämna soffan, helt otänkbar under större delen av vår barndom och tidiga tonår. Men så under mitten av min högstadietid skaffade skolan ett 28.8-modem, och världen skulle aldrig bli sig lik. Visst, vi hade spelat DOOM 2 via nollmodem (en kabel som anslöts till datorns com-port) men storslagna bataljer med gamers från jordens alla hörn fanns liksom inte med i bilden.

Den ledande utvecklaren inom first person shooter-genren på den tiden hette id-software, fan, det var den enda utvecklaren. Någonstans runt den andra halvan av min skoltid så släppte dom något som aldrig tidigare skådats, ett spel som byggde helt på 3D-grafik, ett spel som lade grunden för alla framtida deathmatches oavsett plattform. Spelet hette Quake. Vi hade aldrig tidigare sett något liknande, där och då föddes Internet-gaming på allvar. Det var the Big bang liksom. Inte nog med att grafiken var fantastisk, speciellt med de nya komponenterna som började dyka upp på hårdvarumarknaden, för första gången navigerade man ett shooter-spel med musen! Ja, barn, det är sant, det fanns en tid då vi spelade first person med endast tangentbordet som hjälpmedel. Att soundtracket var producerat av Trent Reznor gjorde inte saken sämre, han fick en homage tillägnad sig i form av NiN-loggan på ammunitionen till spikpistolen. Helt plötsligt kunde man med millimeterprecision fyra av raketer och hagelsvärmar mot sina motståndare och uttrycket professionella spelare var ett faktum. Allting började med Quake, capture the flag, deathmatch, klaner, Gamespy, tidningen PC-Gamer (nåja, nästan iaf.) och föräldrar som blir ruinerade av skyhöga telefonräkningar. Jag kommer så väl ihåg hur man la en kudde över modemet, för att försöka dämpa det förfärliga ljudet vid uppkoppling, när man hade smugit in i datorrummet på natten för att lira.
(more…)

Efter att bara ha skrivit recensioner här tidigare så debuterar jag nu med en vardalig post, med nytt nickname och allt. För ca. två veckor sedan blev jag medlem i den ständigt växande Red-ring-of-death-klubben, men bara en kort stund. Med anledning av vad som bara kan beskrivas som överhettning (Microsoft byggde ett värmeaggregat för små garage samtidigt som dom producerade 360:n, klåpare!) så tvärdog min konsol och den beryktade ringen blinkade retfullt framme vid TV:n. Jaha, tänkte jag, då var det slut på det roliga då…

Men icke! Efter att ha fått vila en stund så startade mitt tröskverk igen utan problem. Dock så upplevde jag samma problem en gång till under den dagen men sedan dess har det fungerat utan problem. Det här fenomenet verkade tydligen inte vara ovanligt förstod jag efter att ha snackat med en del folk här på spelbloggen.net och andra kamrater. “Jaja för fan, sådär började det för mig med. Du är körd, vänta bara!”. Orolig som få fortsatte jag att spela på min box och efter snart tre veckor har fenomenet inte återuppstått. Nu är frågan: Undkom jag med blotta förskräckelsen eller lever jag på lånad tid? Har liemannen ett kort med min xbox namn på?

Till saken hör att garantirep inte är att tänka på av skäl som jag nog inte bör yppa här. Det kostar att ligga på topp.

Musiktips i sommar(regnet?)värmen:

Hexstatic, skivorna Master-View och Rewind.

Dom ligger på bolaget Ninja Tune.

Jag spelade igenom ‘The Darkness’ för första gången härom dagen och blev helt tagen av spelets fantastiska produktion och genomgående kvalité.

Sedan tänkte jag på ett av förra årets mest prisade spel; ‘Bioshock’ och kom ganska omgående på hur mycket bättre ‘The Darkness’ varit på alla punkter. Och det är väl nu någonstans som alla spelnördar biter sig i läppen och i panik drar muspekaren mot krysset i hörnet, men läs för all del färdigt små vänner så förstår ni snart min poäng.

Vi tar det från början, ‘The Darkness’ och ‘Bioshock’ är ganska lika spel i grunden, båda spelen är första persons skjutare, båda spelen är story drivna, och båda spelen använder sig av 2 typer av attack-system (man har fler möjligheter att anfalla utöver vanliga skjutvapen), i form av ‘Bioshocks’ “plasmider” och ‘The Darkness’ “Darkness-krafter”.

Ström-plasmiden (Bioshock)

Två huggormar samt Goblin med borr (The Darkness)

Men varför är ‘The Darkness’ ett bättre spel då?

Vi börjar med Huvudpersonerna:

I ‘The Darkness’ spelar man som Jackie Estacado, en karismatisk anti-hjälte som precis fyllt 21 år. Han klär sig i helsvart och drar sig inte för att iskallt släppa den ena hårda kommentaren efter den andra. Jackies karaktär är oerhört välskriven och genomtänkt och han växer genom hela spelet.

I ‘Bioshock’ spelar man som en anonym marionettdocka som inte säger någonting utan bara “kör på” genom hela spelet, även efter spelets oerhört uppenbara stora twist fortsätter huvudpersonen bara att “vara”.

Nu säger vissa säkert att “det hör till storyn” att karaktären ska vara anonym och att ‘The Darkness’ faktiskt är en serietidning från början och att det därav redan finns en mer genomtänkt huvudperson.

Jag köper inte det där, varför inte bygga på Bioshocks huvudperson mer? Varför inte ge han några repliker eller åtminstånde ägna mer än 2 minuter speltid till hans bakgrund? Jag tycker det är rätt fattigt.

Storyn då?

Här ligger båda spelen mycket mer jämt. I ‘The Darkness’ spelar man å ena sidan Jackies kamp för överlevnad från New York mafians överhuvud och tidigare arbetsgivare Paulie, samt en kamp mot “The Darkness” kraften som Jackie besitter och som hela tiden försöker ta kontrollen över Jackie’s själ och vilja. Det är snäv balansgång som knyts ihop oerhört snyggt i spelets sista minuter.

Åk kollektivt… (the Darkness)

I ‘Bioshock’ spelar man som en anonym person som hamnar i en galen vetenskapsmans undervattensstad, staden heter Rapture och vetenskapsmannen heter Andrew Ryan.

I spelets inledning, på väg ner mot staden på bottnen, ser man en stor skylt där det står “No gods or kings. Only Man” och det är rätt passande slogan, då samhället i Rapture är extrem-kapitalistiskt. Det är den extrem-kapitalismen som har blivit stadens fall, man har börjat sälja genetiska uppgraderingar av människokroppen även kallade “plasmider” i Rapture. Plasmiderna är dock beroendeframkallande, vilket har fått människor i staden att bete sig mer eller mindre som rovdjur.

Propaganda (Bioshock)

Personen man spelar hamnar mitt i detta helvete och försöker där undsätta en familj i staden. Under spelets gång stöter man på både galna vetenskapsmän och galna konstnärer och t.om stadens grundare Andrew Ryan, allt i en estetik som andas 60-tal.

Jag tröttnade dock på ‘Bioshocks’ story då den aldrig utvecklades i den takt jag hade önskat, förvisso finns det ett överflöd av information man kan samla på sig om staden och historier om människornas öden i den kalabalik som utbröt när “genetiken” släpptes lös på marknaden. Det får dock aldrig samma slagkraft och blir inte lika närgånget som när man direkt pratar med folk i New Yorks tunnelbana i ‘The Darkness’.

Staden i havet (Bioshock)

Hur är det då med spelbarheten?

Det är här som ‘The Darkness’ plockar hem mest poäng. Du kan välja att ha ihjäl folk genom att antigen stå i skuggorna och använda dina mörka krafter eller att bara gå lös med handelsvapen och hagelbössor. Det är en skön balans och det enda som egentligen stör flytet i spelet är att man mer än ofta ägnar tid åt att ta sönder glödlampor för att skapa mörker. Actionsegmenten varvas med lugna delar då man vandrar i tunnelbanan och bekantar sig med människor som på ett eller annat sätt behöver din hjälp. Dialogerna är ytterst välksrivna och känns väldigt naturliga. Sidouppdragen är många och välgjorda.

I ‘Bioshock’ gäller det istället att ta sig igenom bana efter bana letandes plasmider och checkpoints. Man kan använda sig av en mängd olika plasmider, men när nyhetens behag har lagt sig faller man mer än ofta tillbaka på gamla beprövade taktiker som man vet fungerar t.ex att först skjuta ström på en fiende för att få denne ur spel för att sedan lägga en salva kulor eller springa fram och slå ner offret (det senare är det vanligare då ammunition är sällsynt). Det finns inget som heter sidouppdrag utan det gäller att klara dina upgifter på varje bana för att sen köra vidare till nästa. Alltså “lather, rinse, repeat”. Den bästa delen i ‘Bioshock’ är banan som utspelar sig i “Fort frollic” där en galen konstnär offrar människor för konsten. Efter det går spelet bara utför och slutar med den mest löjliga slutbossen i mannaminne.

Så varför är då ‘the Darkness’ ett bättre spel?
Spelet bjuder på en mer interaktiv miljö, manuset är mer välskrivet, musiken är skitbra och storyn är framförallt mer involverande. Du är fast i spelet redan efter öppningsekvensen och när Jackie några timmar senare tar självmord och hamnar i en skruvad version av första världskrigets skyttegravar går ‘the Darkness’ från att vara ett bra spel till ett fantastiskt.

Ingenmansland (The Darkness)

Nu skriver jag inte att ‘Bioshock’ är ett dåligt spel här, jag skriver dock att ‘The Darkness’ är ett bättre sådant, så bespara mig er hetsjakt. Så nu mina vänner, nu kan ni trycka på krysset i hörnet.

Allt eftersom medelåldern för gamers stiger stjäls allt mer av den viktiga speltiden av plikter och måsten så som arbete, familj och hushållsarbete. Medier ska nu avnjutas på ett tidseffektivt sätt och om man vi uppleva någon så vill man göra det nu och inte om fem minuter. Instanser i WoW kan ta timmar och kräver organisation, vilket har sin charm, men alla kan inte schemalägga livet efter spelandet. Snarare tvärtom.

Den börjar bli tydligare för var dag att denna generationens konsoler kanske inte handlade lika mycket om nya grafiska milstenar som flexibla och innovativa lösningar för flerspelarlägen och påhittiga onlinefunktioner. I Rainbow Six Vegas 2 kan vem som helst hoppa in i din singleplayer kampanj, utan att ni startar spelet tillsammans eller att man måste nå en checkpoint. AI byts mot polaren och när en utav oss måste sluta tar datorn återigen över och spelet fortsätter. Samma sak får vi se i Fable 2 och jag antar att GTA IV också fungerar på liknande sätt. Det är sköna grejer som gör co-op-spelandet mer tillgängligt än någonsin.

Men i svenne banans huvud kommer fortfarande TV-spel var något för folk utan liv och vänner. Fast spelandet för var dag blir mer socialt och community-drivet. Gamla hundar kan man inte lära sitta och vi får i vanlig ordning bara vänta ut deras naturliga död.

Äntligen visar Blizzard upp den 3:e och sista spelbara rasen i Starcraft 2.

Overlords, Hydras och Guardians är alla tillbaka för att göra livet surt för både Terran och Protoss spelare. Nedan följer en liten inblick i några av taktikerna man kan tänkas använda sig av när det väl beger sig!

Klicka länken för att se de första filmsnuttarna på Zerg in action.

Blizzard har vid flera tillfällen sagt att de siktar på en release -08 men att de inte kan lova något. Vi på spelbloggen.net tror på en release någon gång under 2009.

På årets GDC har Epic games bekräftat rykterna som florerat på nätet ett tag nu.

“Gears of war 2″ släpps exlusivt till xbox360 någon gång i november i år. Man var inte tydlig i om det bara rörde sig om USA eller om spelet även släpps på våran kontinent vid samma tidpunkt.

Gears of war 2, är uppföljaren till ett av xbox360 mest sålda spel. Förvänta er mer blogginlägg på ämnet inom en snar framtid!

Jag uppmanar alla spelälskare, och alla andra därtill förresten, att hålla ögonen öppna för “The King of Kong“. Filmen har inte kommit ut på DVD i Sverige ännu och jag har haft ett helsike att försöka finna ett release datum. Men med den låga dollarkursen är import kanske inte en så dum idé om man klarar sig utan undertexter.

För er som inte har hört talas om “The King of Kong”, så är det en dokumentärfilm om två arkadrivaler. Den ena är såstillverkare och den andra lärare. Båda har målet att bli bäst i världen på Donkey Kong. Filmen följer rivalernas strävan efter världsrekordet Miyamoto-sans arkadklassiker.

Filmen är full av sköna nördar och är redigerad på ett så dramatiskt sätt att man nästan får ta berättandet med en nypa salt. Det är en riktigt nagelbitare faktiskt. Eftersom jag är en lat jävel orkar jag inte gå närmare in på handlingen, men postar gärna en länk till synopsis (spoilervarning!). Se den!

En mycket hypad och “exklusiv” Gears of War 2 artikel som Tidningen Gamepro publicerade blev nyligen fake förklarad av inga andra än Epic Games dom själva.

Artikeln beskrev spelet som ‘inget revolutionerande’ och ‘inget att hätsa upp sig över’ och att det var en standard shooter. Artikeln nämner även tips och andra ‘insider’ fakta som dom skulle ha fått av Epic. Artikeln i sig är inget mer än hype, och ett sätt för Gamepro att få sina tidningar sålda.
Epic Games säger att de inte gett någon exklusiv information om Gears2, spelet är inte enns officielt.