Jag spelade igenom ‘The Darkness’ för första gången härom dagen och blev helt tagen av spelets fantastiska produktion och genomgående kvalité.
Sedan tänkte jag på ett av förra årets mest prisade spel; ‘Bioshock’ och kom ganska omgående på hur mycket bättre ‘The Darkness’ varit på alla punkter. Och det är väl nu någonstans som alla spelnördar biter sig i läppen och i panik drar muspekaren mot krysset i hörnet, men läs för all del färdigt små vänner så förstår ni snart min poäng.
Vi tar det från början, ‘The Darkness’ och ‘Bioshock’ är ganska lika spel i grunden, båda spelen är första persons skjutare, båda spelen är story drivna, och båda spelen använder sig av 2 typer av attack-system (man har fler möjligheter att anfalla utöver vanliga skjutvapen), i form av ‘Bioshocks’ “plasmider” och ‘The Darkness’ “Darkness-krafter”.
Ström-plasmiden (Bioshock)
Två huggormar samt Goblin med borr (The Darkness)
Men varför är ‘The Darkness’ ett bättre spel då?
Vi börjar med Huvudpersonerna:
I ‘The Darkness’ spelar man som Jackie Estacado, en karismatisk anti-hjälte som precis fyllt 21 år. Han klär sig i helsvart och drar sig inte för att iskallt släppa den ena hårda kommentaren efter den andra. Jackies karaktär är oerhört välskriven och genomtänkt och han växer genom hela spelet.
I ‘Bioshock’ spelar man som en anonym marionettdocka som inte säger någonting utan bara “kör på” genom hela spelet, även efter spelets oerhört uppenbara stora twist fortsätter huvudpersonen bara att “vara”.
Nu säger vissa säkert att “det hör till storyn” att karaktären ska vara anonym och att ‘The Darkness’ faktiskt är en serietidning från början och att det därav redan finns en mer genomtänkt huvudperson.
Jag köper inte det där, varför inte bygga på Bioshocks huvudperson mer? Varför inte ge han några repliker eller åtminstånde ägna mer än 2 minuter speltid till hans bakgrund? Jag tycker det är rätt fattigt.
Storyn då?
Här ligger båda spelen mycket mer jämt. I ‘The Darkness’ spelar man å ena sidan Jackies kamp för överlevnad från New York mafians överhuvud och tidigare arbetsgivare Paulie, samt en kamp mot “The Darkness” kraften som Jackie besitter och som hela tiden försöker ta kontrollen över Jackie’s själ och vilja. Det är snäv balansgång som knyts ihop oerhört snyggt i spelets sista minuter.
Åk kollektivt… (the Darkness)
I ‘Bioshock’ spelar man som en anonym person som hamnar i en galen vetenskapsmans undervattensstad, staden heter Rapture och vetenskapsmannen heter Andrew Ryan.
I spelets inledning, på väg ner mot staden på bottnen, ser man en stor skylt där det står “No gods or kings. Only Man” och det är rätt passande slogan, då samhället i Rapture är extrem-kapitalistiskt. Det är den extrem-kapitalismen som har blivit stadens fall, man har börjat sälja genetiska uppgraderingar av människokroppen även kallade “plasmider” i Rapture. Plasmiderna är dock beroendeframkallande, vilket har fått människor i staden att bete sig mer eller mindre som rovdjur.
Propaganda (Bioshock)
Personen man spelar hamnar mitt i detta helvete och försöker där undsätta en familj i staden. Under spelets gång stöter man på både galna vetenskapsmän och galna konstnärer och t.om stadens grundare Andrew Ryan, allt i en estetik som andas 60-tal.
Jag tröttnade dock på ‘Bioshocks’ story då den aldrig utvecklades i den takt jag hade önskat, förvisso finns det ett överflöd av information man kan samla på sig om staden och historier om människornas öden i den kalabalik som utbröt när “genetiken” släpptes lös på marknaden. Det får dock aldrig samma slagkraft och blir inte lika närgånget som när man direkt pratar med folk i New Yorks tunnelbana i ‘The Darkness’.
Staden i havet (Bioshock)
Hur är det då med spelbarheten?
Det är här som ‘The Darkness’ plockar hem mest poäng. Du kan välja att ha ihjäl folk genom att antigen stå i skuggorna och använda dina mörka krafter eller att bara gå lös med handelsvapen och hagelbössor. Det är en skön balans och det enda som egentligen stör flytet i spelet är att man mer än ofta ägnar tid åt att ta sönder glödlampor för att skapa mörker. Actionsegmenten varvas med lugna delar då man vandrar i tunnelbanan och bekantar sig med människor som på ett eller annat sätt behöver din hjälp. Dialogerna är ytterst välksrivna och känns väldigt naturliga. Sidouppdragen är många och välgjorda.
I ‘Bioshock’ gäller det istället att ta sig igenom bana efter bana letandes plasmider och checkpoints. Man kan använda sig av en mängd olika plasmider, men när nyhetens behag har lagt sig faller man mer än ofta tillbaka på gamla beprövade taktiker som man vet fungerar t.ex att först skjuta ström på en fiende för att få denne ur spel för att sedan lägga en salva kulor eller springa fram och slå ner offret (det senare är det vanligare då ammunition är sällsynt). Det finns inget som heter sidouppdrag utan det gäller att klara dina upgifter på varje bana för att sen köra vidare till nästa. Alltså “lather, rinse, repeat”. Den bästa delen i ‘Bioshock’ är banan som utspelar sig i “Fort frollic” där en galen konstnär offrar människor för konsten. Efter det går spelet bara utför och slutar med den mest löjliga slutbossen i mannaminne.
Så varför är då ‘the Darkness’ ett bättre spel?
Spelet bjuder på en mer interaktiv miljö, manuset är mer välskrivet, musiken är skitbra och storyn är framförallt mer involverande. Du är fast i spelet redan efter öppningsekvensen och när Jackie några timmar senare tar självmord och hamnar i en skruvad version av första världskrigets skyttegravar går ‘the Darkness’ från att vara ett bra spel till ett fantastiskt.
Ingenmansland (The Darkness)
Nu skriver jag inte att ‘Bioshock’ är ett dåligt spel här, jag skriver dock att ‘The Darkness’ är ett bättre sådant, så bespara mig er hetsjakt. Så nu mina vänner, nu kan ni trycka på krysset i hörnet.
(40%)
(9.3%)
