Här började allting, välkommen till Quake.

Jag tillhör den skara gamers som inte föddes med Internet som en självklar komponent i spelupplevelsen. Vi växte upp med 8-bitars pixelmustascher och tvåkanaligt ljud. För oss var tanken på att spela med folk från hela världen, utan att behöva lämna soffan, helt otänkbar under större delen av vår barndom och tidiga tonår. Men så under mitten av min högstadietid skaffade skolan ett 28.8-modem, och världen skulle aldrig bli sig lik. Visst, vi hade spelat DOOM 2 via nollmodem (en kabel som anslöts till datorns com-port) men storslagna bataljer med gamers från jordens alla hörn fanns liksom inte med i bilden.

Den ledande utvecklaren inom first person shooter-genren på den tiden hette id-software, fan, det var den enda utvecklaren. Någonstans runt den andra halvan av min skoltid så släppte dom något som aldrig tidigare skådats, ett spel som byggde helt på 3D-grafik, ett spel som lade grunden för alla framtida deathmatches oavsett plattform. Spelet hette Quake. Vi hade aldrig tidigare sett något liknande, där och då föddes Internet-gaming på allvar. Det var the Big bang liksom. Inte nog med att grafiken var fantastisk, speciellt med de nya komponenterna som började dyka upp på hårdvarumarknaden, för första gången navigerade man ett shooter-spel med musen! Ja, barn, det är sant, det fanns en tid då vi spelade first person med endast tangentbordet som hjälpmedel. Att soundtracket var producerat av Trent Reznor gjorde inte saken sämre, han fick en homage tillägnad sig i form av NiN-loggan på ammunitionen till spikpistolen. Helt plötsligt kunde man med millimeterprecision fyra av raketer och hagelsvärmar mot sina motståndare och uttrycket professionella spelare var ett faktum. Allting började med Quake, capture the flag, deathmatch, klaner, Gamespy, tidningen PC-Gamer (nåja, nästan iaf.) och föräldrar som blir ruinerade av skyhöga telefonräkningar. Jag kommer så väl ihåg hur man la en kudde över modemet, för att försöka dämpa det förfärliga ljudet vid uppkoppling, när man hade smugit in i datorrummet på natten för att lira.
(more…)

1 minut in.

Introt består av en förrenderad film som är i alldeles för dålig upplösning för sitt eget bästa.

3 minuter in.

Du får välja den ledare du vill spela som. Varje ledare representerar ett historiskt viktigt folk eller rike. Jag väljer Julius Ceasar av den enkla anledningen att han var först i listan. Min plan är att klara spelet med alla karaktär och den finns ett dussin att välja på. Alla med olika egenskaper och fördelar.

5 minuter in.

Som nyböjare på Civilization finns det mycket att lära. Utvecklarna har ändå lyckats hålla tutorial-delarna av spelet korta och informativa och behandlar mig som nybörjare och inte som en efterbliven idiot.

20 minuter in.

Jag väljer att försöka ta över världen genom domination. Det vill säga att jag tänker slakta och fördriva varenda människa som inte är romare tills allt är i min ägo. Achievments ploppar upp här och där så fort jag gör något nytt. 3 poäng här och 5 poäng där. Trevligt.

60 minuter in.

Jag har upptäckt två andra civilisationer och visar ingen nåd. Diplomati funkar inte på den här despoten. Kontrollmetoden sitter redan i fingrarna och ett av de största problemen med strategi på konsoll blir därmed mindre märkbart.

90 minuter in.

Spelet har en charmig design men är knappast ett grafikmonster, snarare tvärt om. Animationerna är otroligt simpla och det ser mer ut som ett snyggt XBLA-spel än ett fullpris-spel.

120 minuter in.

Jag har gått från medeltid till industrialismen och vill inte sluta spela. Beroendeframkallande och tidkrävande är två ord man ofta hör i samband med spelserien. Nu vet jag att det är sant, trots att spelet verkar vara designat för kortare spelomgångar och rastlösa konsollägare.

Med endast en civilisation kvar att utplåna i spelomgången känner jag mig redan nöjd med köpet och har gjort planer för hur nästa omgång skall spelas. Men jag kommer behöva mer tid för att verkligen kunna uttala mig om hur djupt spelet egentligen är och hur man kan “tweaka” svårighetsgraderna. Hur spelet står sig vid sidan av sina PC-föregångare får någon annan berätta, men ladda iallfall hem demot om du är intresserad av Civilization Revolution.

Efter att bara ha skrivit recensioner här tidigare så debuterar jag nu med en vardalig post, med nytt nickname och allt. För ca. två veckor sedan blev jag medlem i den ständigt växande Red-ring-of-death-klubben, men bara en kort stund. Med anledning av vad som bara kan beskrivas som överhettning (Microsoft byggde ett värmeaggregat för små garage samtidigt som dom producerade 360:n, klåpare!) så tvärdog min konsol och den beryktade ringen blinkade retfullt framme vid TV:n. Jaha, tänkte jag, då var det slut på det roliga då…

Men icke! Efter att ha fått vila en stund så startade mitt tröskverk igen utan problem. Dock så upplevde jag samma problem en gång till under den dagen men sedan dess har det fungerat utan problem. Det här fenomenet verkade tydligen inte vara ovanligt förstod jag efter att ha snackat med en del folk här på spelbloggen.net och andra kamrater. “Jaja för fan, sådär började det för mig med. Du är körd, vänta bara!”. Orolig som få fortsatte jag att spela på min box och efter snart tre veckor har fenomenet inte återuppstått. Nu är frågan: Undkom jag med blotta förskräckelsen eller lever jag på lånad tid? Har liemannen ett kort med min xbox namn på?

Till saken hör att garantirep inte är att tänka på av skäl som jag nog inte bör yppa här. Det kostar att ligga på topp.

Musiktips i sommar(regnet?)värmen:

Hexstatic, skivorna Master-View och Rewind.

Dom ligger på bolaget Ninja Tune.

Efter att ha tagit en kort semester från bloggen är det dags igen. E3 står runt knuten, Civilization Revolution föll precis ner i brevlådan och det är allmänt mycket som händer i spelvärlden.

Men det får räcka med en bild idag. En liten visuell ledtråd till vilket spel som går varmast på sommarkvällarna (och nej, det är inte ölspelet..).

Det är alltid en otacksam uppgift att följa upp en klassiker. Det spelar ingen roll om det gäller musiker, regissörer eller spelproducenter, när man skall släppa en uppföljare på sin hyllade debut så faller de flesta till föga. Det gäller dessvärre även Ninja Gaiden II. Inte så konstigt med tanke på att Ninja Gaiden Black var det bästa actionspelet någonsin men jag hoppades verkligen att Itagaki och Team Ninja skulle lyckas. Med föreställningen om att Ninja Gaiden II skulle smälla högre än det tidigare spelet i serien lagd på hyllan så kan vi nu fokusera på vad som faktiskt är bättre i det här spelet, men först en liten introduktion.

Den här bossen ser tuff ut, men han har inte en suck.

Storyn i Ninja Gaiden II kretsar återigen kring Ryu’s kamp mot The Fiends och deras mänskliga hantlangare. Äventyret tar sin början högt uppe på taken i Neo Tokyo där en kvinna vid namn Sonya har letat sig fram till Muramasa’s affär i sitt sökande efter Ryu Hayabusa. Det tar inte många minuter innan ninjor från Black Spider-klanen stormar in och Sonya tvingas ta upp fighten. Det går emellertid inte så bra och efter att ha knäppt ett par av sina förföljare så blir hon till slut infångad. I samma stund som det dödande hugget skall levereras viner kaststjärnor genom luften och två av tre ninjor faller döda till marken. Den tredje får panik och försöker febrilt förutse var nästa attack kommer ifrån. Samtidigt landar en ljudlös figur bakom samma ninja och klyver hans bröstkorg, Ryu är tillbaka! Precis som i föregångaren är storyn lite luddig och inte direkt gripande utan vad Team Ninja spelar på är istället att presentera grym action och snygg design i de mellansekvenser som finns. Handen på hjärtat, vem fan bryr sig om storyn i ett spel av den här typen? Visst där finns ett par nördiga partier där de gubbsjuka japanerna på Team Ninja skall visa hur duktiga dom är på att designa stora guppande tuttar men här finns också riktiga guldkorn som Ryu’s många möten med ledaren för Black Spider-klanen, Genshin, den slutliga uppgörelsen mellan de två är stark och jag ser deras förhållande till varandra som den drivande kraften bakom hela handlingen.

Eclipse Scythe måste vara gjord av kolfiber för Ryu svingar den som ingenting.

(more…)

Idag kollade jag in några gamla avsnitt av den geniala humorserien The Office med Ricky Gervais som huvudrollsinnehavare. Killen har även skrivit serien och är antagligen världens roligaste person, men det vet ni ju redan. När jag senare besöker “Släng dig i brunnen”-klubben i GTA IV och ser samma kille, fast i animerad form, stå på scenen slår det mig hur långt vi har kvar innan vi kan nå realism i spel.

Att animera människor på ett verkligt sätt har alltid varit en stor utmaning för utvecklare och kommer antagligen vara det en bra stund framöver. Samtidigt är det en viktig pusselbit för att få fram äkta känslor. Visst håller Rockstar hög klass när det kommer till Mo-cap, men nästan alla känslor och uttryck kommer från ansiktet. På den punkten faller alla utvecklare pladdask. Alyx i Half-life 2 är troligvis den karaktär som har bäst ansiktsanimationer någonsin. Men vi kräver mer och Half-Life 2 är ett gammalt spel. Borde inte det vara överträffat vid det här laget?

Ricky Gervais har ett enastående minspel som utgör 50% av hans geni och därför är han bara hälften så rolig när han uppträder i Liberty City. Jag tycker det är dags att höja ribban och visa att det är en ny generations hårdvara som står i våra vardagsrum.

I och med GTA IV så har Microsoft hållt väldigt låg profil på Live Arcade-fonten. Men på onsdag bryts den trenden, med uppföljaren till ett av de grymmaste spelen på marketplace, nämligen Assault Heroes 2.  Med kampanjen i GTA avslutad finns det igen nyhet som kan låta bättre än den här i mina öron.

Nostalgi och återblickar
Det skall sägas direkt, jag har nött Ninja Gaiden så mycket det bara gick. Inte sedan Tekken 3 har jag lagt ner så mycket timmar på ett spel. Jag har spelat det i omgångar från att det släpptes och det gick så långt att den där speciella känslan infann sig. Ni vet den där automatiken, en form av total avslappning. Du och spelet är ett, du behöver inte tänka, dina fingrar gör allt. Det är bara med vissa spel ett sådant tillstånd kan uppnås och Ninja Gaiden är ett perfekt exempel. För när allt kommer omkring så är kärnan i spelet rakbladsvass och skoningslös fighting som kräver sitt av även den vana spelaren.

Alla seriösa gamers borde vid det här laget känna till Ninja Gaiden till Xbox. Det handlar om en fristående uppföljare på den klassiska spelserien till NES som fick det lite nördiga namnet Shadow Warrior här i Europa eftersom moralpaniken rådde och ordet ”Ninja” utan tvekan kunde göra barn till massmördare krypandes på hustak med fickorna fulla av hemmagjorda kaststjärnor. När Tecmos undergrupp Team Ninja, ledda av den notoriskt kaxiga Tomonobu Itagaki, över ett decennium efter NES-releasen bestämde sig för att blåsa liv i Ryu Hayabusa och Ninja Gaiden så hade dom en tydlig målsättning: det hårdaste och bästa actionspelet någonsin.

Ninja Gaiden slog ner som en bomb och håvade in utmärkelser och lovord från både konsumenter och spelpressen. Det mesta var helt perfekt. Ytan slår än idag vissa av de spel som släpps till nästa generations konsoler, storyn var gripande och spännande samtidigt som den undvek att bli sådär överambitiös som det lätt kan bli i ett spel. Sist men inte minst så skapade Itagaki och hans team en vansinnigt kompromisslös spelkontroll och en löjligt väloljad stridsdynamik. I det här spelet kunde du inte bara sätta dig ner och spela igenom ett par banor hos en polare. Inte en chans. Du skulle inte ens ha klarat dig förbi den första bosskonfrontationen. Här handlade det om att finslipa det ytterst tighta, fartfyllda och potenta stridssystemet till det yttersta. Och det tog tid. Men när det sedan satt i ryggmärgen så var det en ren fröjd att hugga och skära sig igenom en grymt snygg och genuint intressant spelvärld. Jag håller än idag originalspelet som en utav de riktigt, riktigt stora spelupplevelserna i mitt liv. Lätt uppe på topplaceringarna bland spel som Super Mario Bros 3, A Link To The Past, Silent Hill 2, Metal Gear Solid och Street Fighter 2.

Något gammalt, något nytt
Ninja Gaiden Black släpptes under slutet av 2005 och skulle kunna beskrivas som en polering av originalspelet tillsammans med inslag från Hurricane pack, som var en expansion exklusiv för Live. Varför det har tagit så lång tid för mig, som verkligen avgudar originalet, att skaffa mig Black vet jag inte riktigt. Jag antar att det är snålheten som bedragit visheten. Hur mycket nytt kunde det egentligen finnas i den här utgåvan? Så när hela spelet nu finns tillgängligt för nedladdning på Live så finns det inget att skylla på längre. Det är dags att fatta svärdet, värma upp fingrarna och börja kötta sig fram genom det Vigoorianska riket.

Dom första tio timmarna är lite utav en besvikelse. För spelet har blivit enklare. Riktigt svettiga etapper som för alltid finns med mig är nu ersatta av fler savepoints, mindre antal fiender och framför allt så saknas vissa utav de tuffare monstren. Det fanns tidigare två sorters gamers, dom som hade bemästrat Ninja Gaiden och dom som skrikandes ”Jävla skitspel!” hade börjat gråta av frustration och sålt spelet efter en vecka. Jag var stolt över att tillhöra den först nämnda skaran. Så när Team Ninja nu har tweakat ner svårighetsgraden lite så är det inte utan att jag känner mig en aning förrådd! Ok, dom har slängt in ett nytt vapen att leka med, Luna, en klassisk rundstav som efter några uppgraderingar är riktigt spektakulär. Men när nyhetens behag har avtagit så återgår man till de mer bekanta verktygen som True Dragon Sword och Unlabored Flawlessness.

Men till min stora förtjusning så upptäcker jag att det öppnas två nya svårighetsgrader så fort spelet är avklarat. Very Hard och Master Ninja är, precis som namnen antyder, riktigt bitiga även för erfarna ninjor. Det är fler och svårare motståndare redan från de första nivåerna och här får jag ligga på min fulla potential hela tiden för att avancera. Nya fiender presenteras också, bla. jättarna som syns i bilden ovan. Det finns faktiskt en tredje svårighetsgrad också som endast kan väljas om man dör tre gånger i rad under den första nivån, det gäller dock inte om du kör Very Hard eller Master Ninja. Med det förnedrande namnet Ninja Dog är det här fribiljetten för dom som inte pallade med Ninja Gaiden när det släpptes. Du blir längs spelet matad med powerups och livgivande ris av den tidigare väldigt anonyma Ayane. Mesigt för hardcore-spelare men i ärlighetens namn ett bra initiativ då det medför att fler människor får en chans att njuta av spelet. Varje avklarad svårighetsgrad ger dig tillgång till en ny dräkt, den från Hurricane pack som påminner om dräkten som cyborgninjan har i Metal Gear, dräkten som liknar Shredder från Turtles (komplett med plasmasvärd) och så vidare.

Brutala Uppdrag
När spelet är avklarat så öppnar sig den verkliga gottepåsen; Mission Mode. Det här är Ninja Gaiden i dess renaste form och det är just därför det blir så bra. All problemlösning är bortblåst, det finns bara en liten yta att röra sig på och så finns det fiender. Tonvis med fiender. I princip så går det ut på att avrätta alla antagonister eller en boss. Thats it. Men som spelare har du ett väldigt begränsat antal powerups och en för varje level unik uppsättning vapen. Här betalar de tolvundra microsoftpoängen igen sig, flera gånger om. Jag har aldrig upplevt en så krävande spelsituation, det är så mycket fiender och så små marginaler, det finns absolut inget utrymme för misstag. Då dör du, direkt. Finito liksom. Det är ett smart drag av Team Ninja att begränsa vilken typ av vapen man får välja mellan i varje uppdrag för det tvingar spelaren att behärska alla de olika teknikerna som respektive vapen erbjuder. Personligen har jag upptäckt en ny bit kallt stål, Kitetsu, som jag tidigare avfärdat som ett skitsvärd men som visade sig vara väldigt effektivt eftersom det har förmågan att suga livet ur mina fiender och ge det tillbaks till mig. Även de tyngre pjäserna som tvåhandssvärdet Dabilharo och Rachel’s War Hammer är grymma vapen som kommer väl till hands när man möts av många stora fiender samtidigt.

Alla miljöer från spelets kampanj betas av och efter ett tag så konfronteras man som sagt även med bossarna men den här gången väller det samtidigt in vanliga fiender i takt med att du nöter på bossens livmätare. Om du inte har spelat Ninja Gaiden tidigare så är Mission Mode bara att glömma till att börja med. För det är sjukt svårt. Ni som har svårt för nederlag i spelsammanhang bör aldrig ens prova på det. Det tog mig timmar att klara av ett enda utav de svårare uppdragen men samtidigt så är kicken som kommer när man väl, efter snudd på galenskap och förtvivlan, klarar ett riktigt as-svårt åbäke till scenario så pass beroendeframkallande att man utan att tveka ger sig i kasst med nästa. Det finns totalt 50 stycken sådana här uppdrag och när du har klarat av alla så kan jag med lätthet säga att du knappast lär stöta på en mer utmattande spelupplevelse på mycket länge, kanske aldrig.

Även solen har sina fläckar
Inget spel är perfekt och det gäller även Ninja Gaiden. Redan när originalet släpptes så var de dåliga kameravinklarna och manövreringen av betraktningsvinkeln något som irriterade många. Istället för att fritt kunna styra kameran med höger spak på kontrollen så byts kameravinkeln istället till förstaperson och det är rätt kasst. Det hade varit bättre att ha den mer traditionella modellen som förekommer i många, sämre, tredjeperson-spel. En annan sak som är illa genomtänkt är att kameran inte följer med Ryu när han per automatik låser sig på en fiende. Det resulterar i att när man tror att det är målet framför sig som man skall börja hugga loss på så börjar vår hjälte gå lös på en annan fiende som befann sig närmare, men utanför betraktningsvinkeln. Lösningen som Team Ninja har valt är att kameran centreras bakom Ryu vid ett tryck på bakre höger pekfinger-knapp, det fungerar relativt bra när man väl har kommit underfund med den något okonventionella metoden men det finns som sagt smartare och väl beprövade lösningar som funkar bättre. Det är också lite tråkigt att inga nya miljöer presenteras under Mission Mode, det hade förhöjt den redan maxade spelupplevelsen ännu mer.

Men allt det här är i sammanhanget petitesser som inte på något vis förstör spelets fruktansvärt genomarbetade helhet. Ninja Gaiden Black är mycket, mycket mer än ett försök att mjölka pengar ur ett framgångsrikt spel. Det är en uppgradering och en finslipning av ett redan sylvasst mästerverk som alla med en Xbox 360 och ett bredband omedelbart bör ladda hem. Det spelar ingen roll om du som jag redan har spelat igenom originalet flera gånger, Ninja Gaiden Black är helt enkelt det bästa actionspelet som någonsin producerats och en tidlös klassiker. Snart kommer del två i serien och då kommer vi återigen att bli knockade men till dess så slipar jag mina skills i Mission Mode och känner mig som en äkta ninja, varje grabbs dröm…

BETYG
9,5/10

Pris: 1200 MS points
Storlek: ca. 5,36 gb
Release: Ute nu!